Ethics_roadway_sign_rightway_C473B2AF44249

Att vara kriminell handlar om att göra sitt jobb bättre än polisen…sen är det kört.

Kapitel 11

Nu är det länge sen jag skrev här. Jag ska tipsa om en nypublicerad artikel där jag berättar om saker jag aldrig pratar om, verklighetens Gåsmamman.

Det kommer troligtvis inte skrivas så mycket mer i den här bloggen, annat än om jag drabbas av brott. Jag är fortfarande inte utsatt för direkta hot. Det har förekommit ett par incidenter, men inget är tillräckligt allvarligt att göra något åt.

Jag kommer fortsätta belysa de delar av den kriminella världen jag känner till. Alltför många är rädda och lever under hot. Alltför få vill, eller kan, slå på lyset. Det enda rådet jag kan ge, är att ALDRIG låta någon med kopplingar till mc-världen, eller andra gäng, få ekonomisk makt över ditt liv. Det kan handla om en skuld på småkronor, kanske en snabb och enkel väg till extrapengar. Ett vanligt sätt är att köra en bil från A till B. Vad som gömmer sig i bilen; nivån på straffskalan vid ett gripande, är baserat på hur mycket du får betalt. Mitt ex brukade svetsa in droger i bilar som kördes ut ur landet. Många gånger visste inte föraren om att han körde en knarktransport, bara att en bil skulle fraktas till ny ägare mot betalning.

Ett annat sätt är även att föra över pengar på konton, vilket öppnar upp för återbetalning av en ”skuld”. Att köpa saker i den utsattas namn är också en vanlig väg för kriminella att få grepp om någons ekonomi. Personligen har jag avaktiverat mitt privata Swish-konto, och därmed gjort det omöjligt för insättning.  

Nu kommer representanter för de stackars utsatta mc-killarna gapa om orättvisa anklagelser från mitt håll. Ja, det finns givetvis andra kriminella gäng, men strukturen toppstyrs från de rödvita, hur mycket de än försöker hävda motsatsen.

För tillfället skriver jag två böcker; fortsättningen på Skärvor – arbetsnamn Patriark, och ett projekt i samarbete med en polis – arbetsnamn Två sidor av en sanning. Utgivningsdatum är ej fastställt, de måste ju skrivas färdigt först. Min saga Kung Solros ska finansieras, i övrigt är den redo för tryck. 

20161121_164813

Om vi inte hörs innan (hoppas inte) får jag önska alla en trevlig jul och ett gott nytt år. Försök att göra minst en god gärning varje dag, om det så bara är att le mot personen du möter på trottoaren. 

//LiseLotte Divelli

28bd7bf3-2c22-416f-9b81-5fb9afeb93f3

Kapitel 10 En sån som jag – mitt i tystnadens öga

Allt runtomkring är tyst.
För tyst.  
Människor i min närhet tror mig inte när jag berättar att ingen har närmat sig eller hotat mig efter alla mc-gängsregler jag har brutit mot. Andra avhoppare som medverkar i intervjuer lever skyddade med nya identiteter. Inte jag. Jag har visserligen inte varit informatör åt polisen, men jag har heller aldrig hållit tyst. 
Jag har skrivit om detaljer som det aldrig ska pratas öppet om.  
Jag har blivit intervjuad i en nationell veckotidning i en avslöjande artikel.
Jag deltog i en pod-intervju där jag pratade om mitt umgänge med den slutna mc-världen. 
Jag var med i Österåkers lokalradio för exakt ett år sedan, och dagen efter stod en mc-kille utanför min port och försökte se hård ut, men han såg mest malplacerad ut. Jag frågade om han skulle in till någon. (Vi har portkod.) Han kom av sig och nekade till inviten, något jag redan förstått att han skulle göra. Hur ska en hårding agera när personen han är utsänd för att skrämma inte går att hota?

Jag har fått frågor och åsikter om personer med kopplingar till mc-världen som tycker att jag borde vara livrädd efter mina texter. Jag vägrar dock låta rädslan ta över, eller så är jag så korkad att jag inte förstår riskerna. Vem vet.

I min bok Skärvor beskriver jag utanförskapets mörker på ett realistiskt sätt. En äldre, allvarlig journalist frågade hur jag vågade ge ut en bok som så tydligt fångat den slutna mc-världen och dess psykologi.
Jag hade inga svar på varför jag avslöjar det jag vet, offentligt, annat än att jag måste. Driften är för stark.

Min personliga åsikt är att den svenska föreningsrätten måste ses över. Möjligheten att gömma sin organiserade brottslighet bakom formen av en förening måste kraftigt begränsas. Som jag har skrivit tidigare är en ändring av  föreningsrätten det enda som mc-världen är rädda för. I övrigt finns inga direkta juridiska hinder för organiserad brottslighet att växa. Polisen gör sitt bästa för att dra sina strån till stacken, men buset skrattar bara åt deras ansträngningar.

Kanske är jag otroligt okunnig och naiv i mitt ställningstagande gentemot begränsningen av den grundlagsskyddade föreningsrätten, men jag står ändå för min åsikt. 

Noterat: Alla SBM-anslutna klubbar är föreningar, men de flesta är icke-kriminella klubbar som inte har klarat av trycket att neka ett medlemskap, vilket är både farligt och otryggt för medlemmar och anhöriga. Hells Angels och Peter Schjerva hävdar starkt  motsatsen.

Bandidos är ingen godkänd förening. 

//LiseLotte Divelli

 

 

Kapitel 9 En sån som jag – har lyckats påverka :)

img1469668926367

Hej igen, 

En del av framgången med de här kapitlen är att Schjerva, via sin nättidning, slår sig för bröstet och hävdar att mediaexponeringen, vare sig den är positiv eller negativ, bevisar att han växer i anseende. Storhetsvansinnet tar sig nya uttryck via benämningen ”frihetskämpe”. Han öser sitt förakt över att media har börjat skriva mer detaljerat om  Payback, samtidigt som han motsägelsefullt arbetar med att få ut sitt budskap.
Med mina kapitel har jag åstadkommit en viss förändring, framförallt genom att berätta för vanliga människor hur mc-världen fungerar. Schjervas livsuppgift är att sprida sitt gnälliga budskap till allmänheten, men det jag har svårt att förstå är vilken allmänhet det handlar om. Såvitt jag vet struntar vanliga och ickekriminella människor i de kränkta, kriminella ”livets-hårda-skolare” som häckar innanför låsta grindar.
De skrämmer bilister i trafiken genom att köra hotfullt. Idag var det en biker som dundrade fram, alldeles för fort, längs en 40-väg i centrum utan en tanke på kvinnor och barn på trottoaren. Ni minns; våld mot kvinnor och barn?
Men Schjerva har gått på myten om sig själv och tror att världen faktiskt är intresserad.
Mina kapitel har även fått Payback att lägga om rutinerna kring sin protestrunda i Västerås. 

I det här forumet har jag exponerat allt jag vet. Schjerva skriver osande ”artiklar” där han lägger ut journalisternas namn, trots att han i tidigare inlägg skrivit om pressetikens regler. Dubbelmoral, ja. Men han har hittills inte lagt ut mitt namn, jag som är en få personer som delar med mig av min kunskap inifrån den slutna mc-världen. 

Kvinnoförtryck vänds i bilderna nedan till något som liknar en kärlekshistoria mot ett backdrop av spelande violiner. Allt är frid och fröjd i en jämlik värld där umgänget med strippor, kvinnor, fruar, flickvänner framstår som ett fnissande kuddkrig.

b79bd724-bdea-446f-b1f1-755d9a8653ed5159c601-0ce3-4611-a602-2f91350e57be
Skitsnack!
Jag har personligen sett en annan sida av eländet. Kvinnor är egendom, inget annat, hur jämlika de än anser sig vara. Problemet är att de inte har referenser från en normal tillvaro, och de tror att deras utanförskap fungerar likadant som hos normen. Som kvinna tafsas man oftast inte på inom mc-världen, vilket är en av de sakerna jag uppskattade mest. Men anledningen till att kvinnor inte tafsas på, är inte på grund av respekt för kvinnan, utan av respekt för mannen/klubbmedlemmen hon tillhör. Nedan har jag märkt ut regel 3 där det klart och tydligt står att hojar, kvinnor och västar är medlemmarnas egendom.
 20160802_023949png

 

 

 

 

 

Kapitel 8 En sån som jag – djävulen man känner.

Kap 8

cartoon_gorilla

Efter ett flertal artiklar om Hells Angels klubblokal i Nacka har MC-Sveriges fackförening Payback slagit sig för bröstet. Peter Schjerva fortsätter hamra in den gamla myten om att villaägare och vanliga Svenssons känner sig tryggare med Hells Angels i området, än utan deras närvaro.
För att stödja sina åsikter på annat än tomma slagord, hänvisar Schjerva till något han kallar för direkt forskning.

”Den enda direkt forskningen Joakim Hilldéns arbete Effekter av kriminella MC-gäng på brottsfrekvens i Sveriges Kommuner, på området fastslog följande: För flera brottskategorier visar resultatet tecken på att antalet anmälda brott minskar då kriminella MC-gäng finns etablerade i kommunen, vilket kan vara följden av en avskräckande effekt som framkallas på grund av gängens närvaro.” Peter Schjerva  Joakim Hilldén

44512288-a-cartoon-illustration-of-a-biker-looking-scared

Hilldéns avhandling är intressant. Han beskriver den kriminella aspekten av MC-gängen, något som Schjerva själv hävdar är en myt, och ändå används Hilldéns vinkling som stöd för att ge grund åt tomma slag i luften. Antagligen finns det inget annat material att luta sig emot. 

Hells Angels och många andra klubbar är kriminella organisationer, även om de juridiskt sett klassas som föreningar. Som jag har skrivit tidigare har Schjerva vigt sitt liv åt att få MC-Sverige att identifieras med scouterna och Lions.

”Följaktligen visar forskningen och avhandlingen direkt på det faktum att när en mc-klubb flyttar in i ett bostadsområde så sjunker brottsligheten genast och därigenom såsom en direkt bieffekt ökar husvärdena.” Peter Schjerva 

vector-of-a-wild-west-cartoon-cowboy-mascot-pointing-two-handguns-while-grinning-by-chromaco-37352

Schjerva hävdar att kriminaliteten i ett villaområde försvinner när en MC-klubb etablerar sig. Vilken kriminalitet hänvisar han till? Det är inte precis Vilda Västern ute bland svenska villor.
Jag vill snarare påstå att det är ett tillstånd av Stockholmssyndrom som härskar. Det är nog svårare att ta sig ur ett tillstånd av invand gisslan, än en idyll där ett av Sveriges starkaste fästen för organiserad brottslighet har bitit sig fast. Djävulen man ser är tryggare än den som inte syns.  

Personligen skulle det vara givande att få underlag baserat på enskilda villaägare som känner sig tillräckligt trygga för att öppet våga säga sin mening. Kan ingen presentera konkret information över aktuell mäklarstatistik? Huspriser och omsättning? Vill någon verkligen köpa en fastighet i ett område där Hells Angels huserar? Går det att köpa och sälja sin villa?

En liten detalj i sammanhanget; organiserad brottslighet bosätter sig medvetet i bostadsområden för att minska risken för beväpnade polisingripanden.

//LiseLotte Divelli

 

 

Kap 7 En sån som jag – lagbok för vem?

Kap 7

Eftersom jag har skrivit klart om min tid i den destruktiva mc-världen var tanken att jag skulle undvika att trampa i kladdet, men jag kan inte låta bli. De är ju så komiska. Missförstå mig rätt, jag vet exakt hur farliga och fruktansvärda de är. Jag vet att man inte ska underskatta dem, men deras parallella verklighet når ständigt nya höjder.
Payback, fackföreningen mot polisens ”illegala” trakasserier, ska ge ut en ny bok; en lagbok. Nej, jag skojar inte. De har sammanställt en rad olika rubriker som ska finnas med som underlag för eventuella sammandrabbningar med polisen. Jag har kopierat ett par av rubrikerna med text skrivna av Peter Schjerva och tar inget ansvar för språk och stavning.

Polismans uppträdande – Råd och Tips

Vid varje anmälan kring en polisinsats som olaga kontroller eller olaga husrannsakan bör anmälaren betänka och överväga polismännens uppträdande på plats. Har Poliserna på något sätt inte uppträtt korrekt så yrka på en prövning av polisens uppträdande mot Polisförordningens 10:e paragraf.

Fotografering och filmning – Råd och Tips
Du har som person eller klubb alltid rätt att filma med bild- och ljudupptagning samt fotografera myndighetsperson under tjänsteutövning. Under myndighetsperson ingår såväl poliser av alla sorter, ordningsvakter, kronofogde under tjänsteutövning samt personer från Skattemyndigheten vilket brukar vara de myndighetspersoner som samarbetar med polisen ute på fältet.
Det enda du här behöver betänka är att du inte filmar eller fotar på ett såpass närgånget sätt att det kan uppfattas såsom ofredande och att det sker under tiden myndighetspersonen utövar arbete i tjänsten. Håll dig på cirka 1,5-2 meters avstånd så kan det inte utgöra ofredande eller hindra tjänsteman i yrkesutövning.
Det är dock inte tillåtet att fotografera poliser utanför tjänsten eller exempelvis i hans/hennes privata hem.
Polisen äger ingen rätt att mot någons eller någras vilja fotografera eller filma. Skulle fotografering eller filmning aktualiseras av polisen bör ni därför klart och tydligt deklarera att ni inte tillåter eller medger fotografering/filmning.

ride-like-wind-18169884

Det går att älta det här vansinnet till döddagar. Jag förstår inte hur de orkar hålla på. Att vara medlem i en SBM-ansluten klubb verkar vara mer jobb än nöje, vilket är en direkt motsägelse till grundtanken med att åka motorcykel, fri från vardagskrav. Deras åsikt är att det är polisens fel att de fastnar i juridiska konflikter, inte att de själva är medlemmar i kriminella nätverk.  
Det som ingen i de här grupperingarna verkar tänka på, är att oskyldiga människor aldrig drabbas av polisen. Begår man inga brott, riskerar man varken husrannsakan eller polisinsats. Allt som hejas på av Schjerva med anhang kostar skattebetalarna enorma summor. Varenda paragraf som anses vara felaktigt bedömd av polisen anmäls och måste enligt lag utredas av rätt instans. Jag kan inte avgöra om de beter sig så här för att bli hörda, eller om de verkligen anser sig ha rätt. Troligtvis är det en kombination av båda två. Jag har skrivit det förut, och jag tycker fortfarande att de på många sätt påminner om skrikande småbarn som ingen orkar lyssna på.

Föreningsrätt
För att på bästa sätt skydda sin kriminella verksamhet, den organiserade brottsligheten de själva hävdar inte existerar i Sverige, struktureras den utifrån vår grundlagsskyddade föreningsrätt. Enda sättet att på allvar komma åt den är att förändra grundlagen, något som är mc-världens största skräck. Men det kommer troligtvis inte ske.

Egna lagar
Mc-världen verkar efter egna lagar, vilket de flesta redan vet. Utanförskapet har egna regler som är självklara för de inblandade, även om nog ingen egentligen vet vad det är som gäller. Jag skulle gärna skriva ner dem, men jag vet inte vilka de är, annat än att man ska hålla tyst och ALDRIG någonsin prata med polisen. Befinner du dig i livsfara ska du hellre dö för klubben än att ringa efter hjälp. Om någon utomstående ”idiot” (medmänniska) ringer 112 vid ett akutläge, då håller du tyst, hur många kulhål du än har i kroppen.
Du ska helst inte ha någon polis i släkten.
Klubben kommer före allt. På andra plats kommer barnen, sen tanten (frun/mamman till barnen). Flickvän på sidan om är någon som vackert får vänta på uppmärksamhet. En kvinna som orkar vara kvar i sfären är värdefull och uppskattas. Eftersom utbudet av lojala (lydiga) människor i den här världen är begränsat är det för inblandade kvinnor högsta status att vara gift med en fullvärdig medlem, vilket gör att hon oftast står ut med att mannen har flickvänner på sidan om.246756331

Det jag efterlyser i samband med Paybacks nästa boksläpp, är en motsatt lagbok som beskriver brotten de själva begår, men det är en skrattretande utopi. 
Vad anser de att straffskalan ligger på för mord? Är det olika för olika sidor av samhället? 

Kommer de få fortsätta sprida ut sig i landet under den grundlagsskyddade föreningsrätten? Många hävdar att Hells Angels bara är gamla gubbar som lever på sitt gamla rykte i den kriminella världen. Skitsnack! De har ständigt nya förmågor under upplärning, samt lägger ut högriskjobben på underklubbarna. 

När ska någon orka ta upp fighten på riktigt?

10391685_10153248579547036_3562121924491830404_n

Kap 6 En sån som jag – det jag trodde var sista kapitlet

En svår fråga som jag brukar ställa mig själv, är vid vilken tidpunkt jag fattade beslutet att lämna mc-världen bakom mig.
Det mest försvarbara och förståeliga alternativet borde ju vara det jag skrev om i förra kapitlet, att förhindra mordet på den, i texten, anonyma mc-presidenten, men riktigt så enkelt var det inte. Jag trodde att min strategi, mitt handlade, hade varit korrekt ur allas synvinkel. Ja, för alla utom polisen som ändå inte hade kunnat göra något åt saken. Det jag inte insåg vidden av, var hur obekväm jag blev för hela mc-världen.
Motsägelsefullt läcker den slutna mc-världen som ett såll och det spelar ingen roll att den är uppbyggd på sin code of silence. Nästan direkt efter mötet på McDonalds märkte jag på andras bemötande att de visste vad jag hade gjort. De kan omöjligt ha vetat vad mötet handlat om, men att jag hade ställt krav på de rödvita gudarna gjorde alla osäkra, vilket var tillräckligt för att frysa ut mig.
I mars 2014 bjöds jag in på ett par olika fester, men instinkten sa åt mig att inte närvara. Jag är sansad nog att inse att instinkt inte alltid stämmer överens med verklighet, men jag kände att jag gjorde rätt som tackade nej. Därefter tackade jag nej till andra fester, men åkte nykter till ett barhäng hos Overdooze MC i Huddinge. Jag och Tant S stannade inte överdrivet länge. Tuffa killar från Warrior MC i Västerås var där. Andra tuffingar var också där. Det höll nästan på att bli slagsmål utanför toan när en tupp behövde vässa kammen inför en annan.
I första kapitlet skrev jag om hur lugnt det är på mc-fester och barhäng. Alla har jobbat hårt och lagt stora summor på att förtjäna sina tygmärken, allt enligt kraven från SBM. Att supa sig full och riskera sin plats i rangordningen är något som nästan aldrig sker. Det är väldigt sällan mc-fester är fylleslag, men någon ur varje klubb brukar få sin tur att slappna av och då måste resten av klubben gå i god för hans beteende. Oftast sitter alla hårdingar och stirrar på varandra, och det är riktigt roligt att iaktta dem, speciellt när man har slutat höja dem till skyarna.
Att förlöjliga deras kriminella farlighet är som att lägga handen på en het platta, men det är ändå svårt att låta bli.
Efter barhänget hos Overdooze drog jag mig undan och inbjudningarna slutade komma. All kontakt skedde via Tant S och en annan medlem i en tjejklubb. Tjejklubben bjöd med mig på ett så kallat ”run”, en kortegekörning. Anledningen till runet var, och är, att Payback – fackföreningen för bikers rättigheter – kör sin årliga protest mot polisens ”illegala särbehandling”. Det sker i samband med Powermeet i Västerås.
Festen runt det här eventet äger rum hos Warriors MC, en av de SBM-anslutna klubbarna som står närmast 81-sfären. Jag campade med tjejklubben, drack öl i solen, åkte raggarbil på Powermeet och hade jätteroligt.
På lördagen körde kortegen sin protestrunda. Payback – Schjerva och deras advokat, samt ett flertal representanter från alla SBM-anslutna klubbar, tror på största allvar att deras kortegekörning ska påverka vanliga svenskars förståelse över hur utsatta Hells Angels och övriga klubbar är. Mitt på dagen, nästan utan publik och med en loj polis som inte bryr sig det minsta, kör de sin runda igenom Västerås. Jag vet inte ens om deras protest sker med demonstrationstillstånd, eller om de kör utan. För att uppgradera budskapet kör de åt motsatt håll, allt för att tala om att Payback innehar makten mot polisen. Efteråt skrivs det alltid en artikel på nättidningen om den framgångsrika protesten och om att budskapet gått fram till berörda parter. Patetiskt.
Jag struntade fullkomligt i det politiska budskapet, men eftersom Payback tar det där på dödligt allvar, var det bara att åka med, och vem tackar nej till en tur på hoj i sommarvärme? Jag vet att resonemanget inte stämmer, men det var så det var.
På eftermiddagen försvann alla intresserade in i klubblokalen för att lyssna när Paybacks styrelse föreläste om paragrafer och agerande vid kontakt med polis. Jag deltog inte, men tassade in för att gå på toa. Jisses, det var knäpptyst därinne. Alla satt och sög i sig av informationen. Vi andra satt i sommarvärmen och skrattade i smyg åt allvaret.
I övrigt var helgen hos Warrior MC en av de roligaste jag varit om på många år. Kravlöst och med många skratt. Jag fick indikationer på att jag hade chans att bli en hang-around i tjejklubben.
Efteråt hände ingenting. Det blev mest en urblåst ballong av allting.

shrew24balloon-2

Som jag har påpekat i tidigare kapitel utsätts man för olika lojalitetstest, och det slog mig tidigt att deras utfrysning var en del av ett sådant, men jag blev bara trött och kände mig för gammal för sånt tjafs.
I den vevan orkade jag inte ens försöka engagera mig längre. En torsdag i augusti 2014 gick jag och en kompis ut på den lokala krogen utan att meddela mc-killarna i förväg, vilket gjorde att ingen hade koll på vad jag gjorde. Den kvällen var vi fyra stycken som drogades, varav en som jag inte kände. Efter att vi kommit hem blev vi lealösa och fick svårt att andas. Vi bestämde oss för att ringa efter ambulans. En polisbil hämtade upp oss och körde oss till Danderyds sjukhus.
Efter den händelsen drog sig mc-världen undan. Tant S behöll kontakten med mig, men jag tror mest det berodde på att hon fick uppdraget att hålla koll.
Jag frågade Schjerva rakt ut om jag dumpats av mc-världen på grund av att vi ringt 112 när vi drogades, men enligt honom lät det osannolikt. Han spelade dum och sa att folk skulle börja höra av sig igen, vilket inte skedde. Allt som hände var att jag konstigt nog erbjöds en gratis bil, men jag tackade nej. Det var nu jag började spara skärmbilder av konversationer, mejl och foton, se tidigare kapitel. I det läget hade jag ingen ambition att öppet skriva om mc-världen, men för min egen säkerhet sparade jag informationen.
Problemet var att jag fortfarande levde med hemligheter och inte hade någon att prata med. Resultatet blev att otryggheten och paranoian växte. En dag såg jag spöken bakom varenda grästuva, eller snarare en okänd man i skinnväst som satt på fel ställe. Paranoia gör märkliga saker med sunt förnuft. Jag tog det enorma steget att ringa 11414 för att be om hjälp. Vad för slags hjälp jag behövde visste jag inte, så det blev kalla handen. Om inget brott sker, eller att faktiska hot inte har uttalats finns ingen hjälp att få.
Ett av sätten som Hells Angels har använt sig av för att minska mitt umgänge i kretsarna har varit att sprida ryktet om att jag är farlig och våldsam. Taktiken visar på desperation från deras sida. Den enda fördelen med en sådan situation är att man lämnas ifred. Det negativa är att om någon får för sig att vässa tuppkammen mot min ”farlighet” är jag illa ute.
Vid ett tillfälle på en fest kom en berusad tjej fram till mig och frågade om jag var den där man ska akta sig för? Jag frågade varför. Svaret blev att jag är den där som skjuter folk. Först trodde jag att hon skämtade, men icke. Ett absurt skratt visste inte var det skulle ta vägen, men jag ville inte skratta åt tjejen som hade gjort bort sig och avslöjat för mycket.
Efter vårt korta samtal föll mycket på plats. Det kanske inte är så underligt att före detta mc-vänner ser rädda ut så fort vi ses, eller att de avbokar en fika. Nu är det ett tag sen jag hade något inbokat, men när det hände var det rätt förvirrande.
På heder och samvete – jag har aldrig skjutit någon (absurda och skrämmande tanke) och jag har inga planer på att göra det. 

Det som däremot kan skapa oreda bland kvinnor och unga killar som är vana vid att lyda klubben, är min förmåga att få människor att tänka till och se saker i nytt ljus. fact-fiction-large

I efterhand kan jag se alla turer fram och tillbaka. Beslut är tankeslingor som lurar dig att tro att du vet vad det är du gör. Utifrån ögonblickets förutsättning tvingas du fatta beslut som du kanske inte hade tänkt fatta.
Mitt beslut att återigen närma mig mc-världen i samband med att jag fick min identitetskris, innebar inte att det var särskilt sunt. Tack och lov insåg jag det i tid.
Men beslutet var medvetet och det finns egentligen inga ursäkter. Jag sökte en stark ram av struktur och regler i en värld jag kände igen. Jag visste vad jag gav mig in på och trodde att de kunde ge mig det jag behövde, men antagligen är jag för självständig, intelligent och frispråkig för att passa in i en sektliknande värld. Jag kan inte lyda bara för lydandets skull, och jag kan inte bli religiös. Troligtvis ser nog mc-världen på mig och mitt agerande på ett helt annat sätt än jag själv gör. Om det går så långt att de erkänner att jag existerar, trots bildbevis, kommer de påstå att jag har ljugit och svikit och golat om saker man aldrig pratar om.
Det har gått nästan 2 år sedan jag lämnade mc-världen, och jag har kommit så långt att det är pinsamt att erkänna att jag var beredd att förstöra min tillvaro. Förklaringen finns där, men känslomässigt är det ibland svårt att hantera.
Jag fick aldrig någon hjälp av myndigheter med avprogrammering av hjärntvätt, paranoia och rädsla. Det fanns ingenstans att vända sig. Jag kände knappt att jag hade rätt att be om hjälp, valet hade ju varit mitt eget, men för andra borde det finnas hjälp att få. Tjejerna syns inte, de finns bara där. De vet oftast mer om vad som sker än de ger sken av, men det finns ingen väg ut. Ett annat problem är att ett jämställt och normalt samhälle ställer enorma krav på individuella beslut, något som är vardag för de flesta.
Att tillhöra någon och något är enklare än att stå på egna ben.
Processen med avprogrammering är omfattande och tar lång tid. Börjar man skrapa på ytan måste man vara beredd på att lyssna. Många vet inte ens vad det innebär att tänka självständigt. Allt handlar om klubben. Kritiskt tänkande utanför den manliga åsikten existerar knappt. Om någon ifrågasätter det som står på Paybacks nättidning blir man emotsagd. Alla svar är bra, men bara om det är av samma åsikt som Schjervas. Alla som opponerar sig mot gängse åsikt tas ifrån möjligheten att svara, jag inkluderad. Ändå hävdar Schjerva stint att han kämpar för att bikers ska ha samma yttrandefrihet och rättigheter som vanliga människor. Han glömmer dock bort att deras utanförskap är självvald, inte något som polisen har placerat dem i, även om han är av precis motsatt åsikt. Jag har träffat Schjerva ett par gånger och har oerhört svårt att förstå makten han har över sina anhängare på Payback.

Pinky-and-the-Brain-podering-Critical-Thinking1

Personligen fick jag hjälp av en utomstående, äldre man som fanns tillgänglig varje dag; morgon, kväll och natt. Ibland var jag så illa däran att jag inte kunde avgöra ifall han verkligen existerade, eller om han var ett hopkok av poliser på jakt efter information.
Av olika anledningar finns han inte kvar i mitt liv, men jag är tacksam för tiden jag fick. Utan den är jag osäker på att jag skulle ha klarat av att komma så här långt på så kort tid.

Våld mot kvinnor och barn

Jag kommer aldrig glömma frågan jag fick av en ung tjej på en sommarfest i Södertälje.
”Jag vet inte ens om ifall jag blev våldtagen när jag låg och sov i tältet. Jag tror att jag blev det, men ingen sa nåt till killen eller hans pappa, och då kanske det var okej att han hade sex med mig?”
Vem hjälpte henne när man i de där kretsarna aldrig får ringa polisen? Trots att klubben som hennes föräldrar hörde hemma i visste, lämnades hon i ovisshet om ifall hon våldtagits i över 1 års tid. Ingen vågade agera.
När vi träffades för första gången började vi prata om allt möjligt, men sen sprack hennes fasad, och funderingar och oro över den eventuella våldtäkten kom fram. Jag lyssnade och bekräftade det som hon hade varit så orolig över.

images-14

 

Vi får inte glömma bort att mc-världen genomsyras av slagord. Ett av dem är att polisens resurser ska pekas om från trakasserier och förföljelse av ”oskyldiga” Hells Angels med anhang, till att fokuseras på våld mot kvinnor och barn. Det är en standardfras de alltid använder sig av.
Jag tror att den traffickerade, drogade tjejen som tvingades strippa i mörkret i klubblokalen i Bromma, påpassad av ”sin” karl i Hells Angels-väst, gärna skulle ha blivit räddad av polisen. Slagorden om att förhindra våld mot kvinnor och barn faller platt till marken vad gäller den drogade tjejen. Den gången var lokalen full av medlemmar i skinnväst från olika klubbar. Red Devils, R&W Crew; Hells Angels olika chapters, och andra underklubbar. Det är omöjligt att hävda att klubben/föreningen inte visste vad som skedde, något de alltid skyller på. Enligt dem själva är Hells Angels ingen kriminell organisation, utan en förening med vissa kriminella element. Hade jag haft möjlighet att ingripa hade jag gjort det, men då hade jag aldrig kommit levande ut ur lokalen. Frågan är också om den drogade tjejen hade vågat bli räddad.

Jag har sagt att det här är sista kapitlet om min tid i mc-världen, men vi får se. Framöver ska jag lägga all min ”farliga” energi på att skriva nästa bok, del två i min serie. Jag ska redigera noveller och etablera mig så gott det går.
En sak jag inte ska göra är att omge mig med farliga 81:or i skinnvästar täckta av tygmärken. De jämställer ju sin föreningsverksamhet med scouterna och det kanske stämmer. Båda lever för sina märken som deklarerar för omvärlden vilka de är. Skillnaden är att scouterna verkar för det goda. Hells Angels verkar för mord, misshandel, missbruk, våld, utpressning, traffickering och skräckslagen lojalitet. Problemet är att de inte anser sig vara annorlunda än oss andra, att deras så kallade kultur är normal.
Allt jag kan göra är att slå på lyset och sluta glorifiera det som ingen vet något om. Det är en av anledningarna till att jag har skrivit ner de här kapitlen.

 

 

 

 

destiny-courage

Kap 5 En sån som jag – i vägen.

Hittills har jag inte drabbats av hot, jag har bara fått ett ”gott råd”, att jag ska lämna det gamla bakom mig och fokusera framåt. Om det händer mig något kommer folk säga att jag borde ha tänkt mig för, eller att jag skulle ha varit mer försiktig. Det stämmer säkert, men någonstans måste rädslan för hot och utpressning ge vika för något annat. På grund av hot och tystnad tillåts ett parallellt utanförskap att växa sig starkare och starkare. Samhället följer lagar och regler, vilket brottslingarna inte gör.
Om jag drabbas av brott på grund av de här kapitlen, kom ihåg att jag har gjort det här med öppna ögon. Jag lider inte av storhetsvansinne. Jag är inte naiv nog att tro att jag kan förändra något, men däremot ska man alltid kunna stå för det man gör.  
 

Kap 5

Kvinnor i de här umgängena ska inte, eller bör inte få reda på mc-klubbens affärer, och därför blev hela situationen svår att hantera.
Lite bakgrund.
I mars 2012 blev jag kompis med en man som bor i närheten av mig. Vi träffades på den lokala SBM-anslutna mc-klubben. Vi började umgås, dricka kaffe och prata om allt och ingenting. I den här texten kallar jag honom för A.S. Texten är en mycket kortfattad sammanfattning av en lång och svår tid.

Felaktig information för att testa min lojalitet?

Den röda rubriken är till för att du som läser ska förstå att jag var väldigt skeptisk till allt jag fick höra om vapen och droger. För att inte gå sönder i den här världen måste man lära sig att sortera bort lögner. Frågan är bara vad som är lögn och vad som är sant.

Första gången jag klev ner i det som skulle bli en jäkla sörja var när jag frågade A.S varför han aldrig bar sin mc-väst.
”Vi i klubben kom överens om att dom inte ska bli inblandade i det jag ska göra.”
”Jaha”, sa jag och lät saken bero.
Vid ett annat tillfälle stod vi vid min bil och småpratade. Jag undrade vad han hade sysslat med under veckan.
”Jag stack till Red and White på möte. Nu har jag äntligen fått igenom det jag vill få gjort.”
”Vad menar du?”
”Anledningen till att jag inte har västen på mig.”
Det var allt han sa den gången.
Tiden gick, vi umgicks, men det låg hela tiden på kompisnivå.
Något mer var aldrig aktuellt.
Allteftersom månaderna passerade började han öppna upp sig mer och mer. Han berättade hur han tjänade extrapengar på att transportera enstaka vapen från lastbilar söder om stan till en köpare i Tensta. Enligt honom kom vapnen till Norrköping där de lastades om för distribution via lastbilar för vidare transport upp i landet. Enstaka vapen i enstaka lastbilar. En gång skröt han om hur han tagit tunnelbanan igenom stan med sex skjutvapen under jackan. Hans bil hade varit trasig och tunnelbanan blev enda alternativet.
Han förklarade att polisen hade slagit ner hårt mot illegal vapenhandel hösten 2013 via ökad närvaro och tillslag. Ingen i ”branschen” vågade sälja eller köpa. Polisens insatser fungerade och skakade om vapenhandeln i hela Sverige under flera månader. Däremot försvann inga konflikter. De låg och pyrde, vilket var anledningen till att antalet skjutningar ökade explosionsartat under våren 2014.
A.S sa att han hade långa listor med beställningar på allt från automatgevär, handeldvapen, granater och en granatkastare. Han skulle ha kunnat distribuera över 30 vapen i norrort; norra Stockholm och Roslagen, utan att anstränga sig.
I hans och mitt umgänge var jag inte någon oskyldig eller blåögd person. Jag hade redan tidigare levt med min gangster, i en tillvaro där vapen och våld tillhörde vardagen. 
Jag var i behov av extrapengar och erbjöd honom min hjälp, men han var för snål. Numera ser jag snålheten som en välsignelse, eftersom det gjorde att jag aldrig begick några brott. Vem vet, han kanske var snål på grund av att han ljög för mig. Han kanske bara hittade på sina vapentransporter. Istället förväntades jag vara glad och tacksam över några nagellack och turer på motorcykeln, men han insåg inte att jag redan hade levt med en man som behandlat mig på samma sätt, vilket gjorde att jag inte var särskilt imponerad.
A.S var alkoholist. En dunk hembränt räckte bara några dagar och när vi sågs klarade han knappt av att stå på benen. Han fick minnesluckor, men jag vet inte om det stämde, eller bara var en ursäkt för att slippa ta ansvar för sitt beteende.
Under året vi umgicks pratade han om sig själv i gåtor, i svårtydda påståenden. Han var inte välkommen till vissa klubbar, men han ville inte berätta varför, annat än att det snart skulle förändras. Snart skulle allt återgå till det normala.
A.S ser ut som en snäll tomte, men skenet bedrar. Efter en tid sa han till mig att det inte fanns någon återvändo, att jag visste för mycket för att kunna ta mig bort från umgänget med livet i behåll. Det klassiska med en hotfull förmaning är att man isoleras från att prata om det man hör. Man ska hålla käften. Vid den här tidpunkten kunde jag inte avgöra om allt han sa var lögn, eller om det fanns ett korn av sanning i eländet.
Som sagt, han gav sken av att vara en rätt trevlig person, men när han förklarade att han hade ordnat så att människor skulle dö under 2014 blev det allt svårare att få grepp om situationen. Han spydde ut sitt hat över en kvinnlig närpolis i kommunen, men han uttalade inget konkret mordhot, även om det pyrde under ytan.
Fler och fler detaljer började krypa fram, och framförallt att han hade beställt ett mord, att det var därför han var så fattig.
Det jag fick veta var att en mc-president skulle mördas på grund av att han hade spridit ett dåligt rykte om A.S som skulle ha våldtagit en tonårsflicka. Mc-presidenten hade skrivit brev till alla SBM-anslutna klubbar och bett dem förbjuda A.S från att närvara på klubbarna.
Den gången fick jag inte veta fler detaljer.
Mitt äckel gentemot A.S växte. Det värsta var att anklagelsen om våldtäkt inte kändes så långsökt, inte med tanke på hur väl jag lärt känna honom.
Det är svårt att förklara varför jag i det läget inte ringde polisen, men i de där kretsarna gör man inte det. Kommer det fram att du ringer polisen är risken stor att du skadas svårt. 

En kväll i december 2013 var AS så berusad att han knappt kunde stå på benen. Han hällde i sig groggar bestående av ca 80% hembränt och 20% julmust. Plötsligt började han muttra om hur fattig han var, hur mycket pengar han hade betalat för att få ”förnamn och efternamn, president i xx MC” mördad.
Jag frågade lite till, men kände att jag befann mig på osäker mark. Nu var det inte längre ett oklart scenario av planterad lojalitetsinformation.
Nu var det på riktigt.
Jag bestämde mig för att aldrig berätta för honom att han hade avslöjat sig. En eventuell spritstinkande minneslucka blev plötsligt en välsignelse. Vem visste vad konsekvenserna skulle bli, och jag vågade inte chansa.
Än idag vet jag inte om han efter avslöjandet visste att jag visste.

Jag höll tyst och växlade mellan lojalitet till utanförskapet jag trodde mig tillhöra, och till det som alltid är rätt sak att göra. Periodvis inbillade jag mig att jag skulle kunna leva med vetskapen om att någon hade mördats. Sånt ska ju ingå i livsstilen. Ångesten och oron växte och efter några veckor insåg jag att jag behövde hjälp. Jag kände ända in i själen att det var bråttom.
Men vem skulle jag vända mig till? En vanlig människa ringer givetvis polisen. Men myndigheterna arbetar efter lagar och regler, vilket gör att en stor apparat dras igång, och att min inblandning röjs. Det fanns inga bevis, vilket skulle göra mig otroligt sårbar ifall polisen inte kunde gå vidare med sin utredning. Allt jag hade var det som en kriminell alkoholist berättat i förtroende.
Hur jag än vände och vred på saken visste jag att polisens inblandning skulle ha försatt mig i stor fara, och någonstans kände jag att jag fick skylla mig själv.
Om nu mordet var sanktionerat från de rödvita 81:orna, hur skulle jag kunna agera för att inte avslöja det jag visste?
Under den här tiden försökte jag få fram lite mer uppgifter om själva upplägget för det betalda kontraktet. Jag utnyttjade tillfällena när A.S var berusad.
En av detaljerna som aldrig avslöjades var vem han hade anlitat för att begå mordet, men A.S hade upprepade gånger sagt till mig att aldrig krama om någon från R&W Crew. A.S berättade att det är i själva omfamningen som kniven sticks in i sidan av magen, in under revbenen. Han berättade även vem som var bäst på det, men det är obekräftade uppgifter.
Mer och mer drog jag mig undan från umgänget med A.S. Motstridigt växte hans förtroende för mig, vilket även fortsättningsvis gav mig rollen som biktstol.
Han pratade om att han skulle ingå i amfetaminsmuggling mellan Sverige och Norge. Om det skulle ske via nazisterna i Gävle (eller ännu längre uppåt landet) fick jag inte veta. Han sa även att han hade köpt 7 kg sprängmedel från Skåne.
Återigen, jag vet inte vad som var felaktig information för att testa min lojalitet.
Ibland trodde jag mig kunna leva med allt jag fick höra, men oftast försökte jag hitta utvägar. Magkatarren återkom och jag klippte av mig mitt långa hår. Inombords skrek jag efter hjälp, men inget syntes utåt.
Till slut fick jag nog och bröt med A.S. I slutet av januari 2014 tog jag bort honom på Facebook och har varken sett eller träffat honom sedan dess.
Nu började en period av strategi och planering, många gånger i formen av en omedveten bearbetning under långa hundpromenader.
I slutet av februari, om jag minns rätt var det tisdagen den 25 februari, mejlade jag till Peter Schjerva. Jag beskrev situationen in i minsta detalj och sa att jag behövde hjälp med att ta mig ur det här, att det inte gick att hantera längre. Han frågade vad han kunde hjälpa till med. Jag sa att jag behövde få träffa några ur Hells Angels för att lämna över ansvaret till dem. I vanlig ordning kunde han inte hävda att han kände till någon specifik person, men att han skulle försöka.
Samma kväll ringde en av de fullvärdiga medlemmarna till mig. Efter lite fram och tillbaka bestämde vi oss för en relativt säker mötesplats; McDonalds i Åkersberga. Jag vägrade att släppa in någon av dem hemma. Tisdagen ställdes in, men han återkom dagen efter, efter deras veckomöte, och vi avtalade tid.
Jag ska inte gå in på vem och vilka jag hade möte med, annat än att jag berättade allt om anledningen till mötet. Jag berättade vem det var som A.S hade sagt skulle mördas och varför. De frågade om A.S var beväpnad, och jag sa att enligt honom själv var han det, men jag visste inte med vad. Jag berättade om hans vapentransporter, amfetaminsmuggling, inköp av 7 kg sprängmedel etc.
Allt de sa till mig var att A.S måste ha testat min lojalitet och att inget troligtvis stämde. För att befria sig själv från ansvar bemötte han informationen om A.S och hans mc-klubb som helt okända detaljer.
Besöket slutade i trevlig ton och dagen efter ville Schjerva veta ifall han hade varit till någon hjälp.
Mc-presidenten som skulle mördas visade sig vara en vettig småbarnsförälder. Han är säkert inte guds bästa barn, men han förtjänade definitivt inte att mördas. Han ringde mig och tackade innerligt för min insats. Representanter för Hells Angels hade varit till hans klubb för att informera om händelserna och lämnat över mitt telefonnummer.
Lite ironiskt är att det planerade mordet, enligt A.S, var sanktionerat från de rödvita 81:orna som jag blandade in genom att kräva ett möte. När informationen spred sig att A.S hade skvallrat till en sån som mig kunde de inte agera på något annat sätt än att avbryta det betalda kontraktet. Men det är obekräftade uppgifter.

Jag kommer alltid att vaksamt se mig om över axeln, men jag vägrar att vara rädd. Jag slog näven i bordet och sa ifrån.
Och jag räddade livet på en människa som hade försökt ge upprättelse åt en våldtagen tonåring.